Jag ska så långt det är möjligt undvika att trötta ut er med tråkig lagtext, men för att sätta grunden till förståelsen behöver vi ändå kort gå igenom vad misshandel egentligen är. I brottsbalken står ungefär att ”Den som tillfogar en annan person kroppsskada, döms för misshandel till fängelse i högst två år. Är brottet grovt blir straffet i stället mellan ett år och sex månader och sex år i fängelse.”
Kort sagt är det möjligt att dömas för misshandel om en person slår en annan så att den får ont. Att slå någon i en boxningsring borde därför medföra en risk för att bli dömd till misshandel.
Men lagstiftaren har varit fiffig.
För att undvika att i parti och minut behöva döma diverse boxare för misshandel finns bestämmelser som friar boxaren från ansvar: de så kallade ansvarsfrihetsgrunderna.
I idrottens värld är det främst ansvarsfrihetsgrunden samtycke som aktualiseras. En boxare kan alltså samtycka till att bli utsatt för misshandel, varvid den andra boxaren går fri från straffrättsligt ansvar.
Men – frågar sig vän av ordning – kan man samtycka till hur mycket våld som helst? Kan en person till exempel samtycka till att bli dödad? Nej, är det korta svaret. Lagstiftaren har bestämt att man bara kan samtycka till så mycket våld som är försvarligt med hänsyn till bland annat skada och fara. Återigen frågar sig vän av ordning: var går den gränsen? I praxis har domstolarna sagt att samtycke till misshandel av normalgraden – ett knytnävslag, dra någon hårt i håret – är okej, medan grov misshandel absolut inte går att samtycka till. Ännu en gång undrar den frågvise: är inte boxning grov misshandel? Jo. Det skulle jag påstå.
Men i stället för att låta samtyckets skydd frånta boxare straffrättsligt ansvar har rättstillämparna använt sig av ett annat juridiskt institut: social adekvans, eller på normalmänniskaspråk: det sociala sammanhanget gör en brottslig gärning tillåten. Det är alltså sammanhanget – inte lagen – som tillåter boxare att i princip försöka döda varandra i boxningsringen.
Den sociala adekvansen varierar beroende på i vilket sammanhang vi befinner oss. Som ovan visat kan den sociala adekvansen rättfärdiga ganska grov våldsanvändning, till exempel boxning. Men i andra sammanhang säger den sociala adekvansen helt andra saker. I sporten golf kan man knappast med befriande verkan sopa på en medspelare och sedan hänvisa till att sammanhanget som den i och för sig otillåtna gärningen företogs i rättfärdigar densamma, hur störig medspelaren än må vara.
Jämförelsen mellan boxning och golf kan tyckas fånig. Den ena sporten går ju ut på att slåss, medan den andra inte alls gör det. Men det finns gränsdragningssvårigheter i andra sporter. Fotboll går ut på att göra fler mål än vad motståndarlaget gör. Trots det begås ”gärningar” som inte alls har med målgörande att göra. En stenhård glidtackling á la Stefan Schwartz eller en Rosenbergsk armbåge över näsroten på en annan spelare hade på stan garanterat renderat i straffrättslig påföljd. Men sker det på en fotbollsplan tillåts det i regel med hänvisning till den sociala adekvansen (låt vara att den felande spelaren kanske får ett gult kort).
Frågan är hur mycket våld den sociala adekvansen kan tillåta. Att Stefan Schwartz, Markus Rosenberg och andra gamla hårdföra fotbollsspelare från gång till annan missar bollen och i stället träffar en motspelare går, med den sociala adekvansens kraft, att försvara. Man kan alltså hävda att företeelsen sker inom idrottens sfär. Men hur ser rättstillämparen på våldsanvändning som i och för sig sker på en idrottsarena, men som inte alls har med idrotten att göra? Att det sker utom idrottens sfär? Vad händer om en spelare väljer att glidtackla en annan spelare om bollen inte ens är i närheten av dem? Den gamle AIK-spelaren Kenny Pavey delade i en nickduell ut en pungspark på Djurgårdens Mattias Jonsson. Knappast inom idrottens sfär om du frågar mig. Men Kenny Pavey slog ut med armarna och kollade oförstående på domaren som varnade honom. I en ishockeymatch mellan Rögle och Malmö crosscheckade Röglespelaren Jakob Lilja en motspelare i nacken. Problemet: pucken var inte ens i närheten. Jakob Lilja dömdes faktiskt för misshandel i Högsta domstolen. Domstolen konstaterade att Jakob Lilja företog handlingen utan att den hade direkt inblandning med spelet.
Avgörande för bedömning om en våldsgärning på en idrottsplan är tillåten med hänvisning till social adekvans är alltså om gärningen är en del av idrotten, eller i vart fall en del av idrottens sfär. Något iögonfallande i Liljadomen är att Högsta domstolen var av uppfattningen att slagsmål som sker på en ishockeyplan ändå är okej med hänvisning till samtyckesbestämmelsen– trots att det inte har med spelet att göra. Helgalet, enligt mig. Inte för att jag egentligen har så mycket emot hockeyfighter, utan för att ett samtycke när som helst kan återkallas, och dessutom går det inte att samtycka till hur mycket våld som helst.
Slutsatsen blir hur som helst att våld i sport är mer ok än våld utanför sport.
Men, jag skulle ändå råda idrottsutövare att åtminstone försöka sikta på bollen när de går in för århundradets hårdaste tackling. Å andra sidan, missar de bollen kan de ju alltid slå ut med armarna och kolla oförstående på domaren.
